Fred Forsell - Att älska till

Detta är Freds klockrenaste och dessutom den första av hans krönikor jag läste:

Den fjärde hälsningen

Ibland är den sociala koden svårknäckt.

Hur många gånger kan man till exempel säga ”hej” till en och samma arbetskamrat när man möter honom eller henne, flera gånger på kort tid, på jobbet – utan att det blir outhärdligt genant? Mitt svar är: Tre.

Låt mig exemplifiera: Du är på jobbet, på väg till kopiatorn. I korridoren stöter du på en vagt bekant kollega. Vi kan kalla honom Melin, Sigge Melin. ”Morrn!” säger du hurtigt. ”Hej”, säger Sigge Melin piggt. Allt är frid och fröjd. Du kopierar, Sigge harklar sig och låtsas läsa lite på anslagstavlan. Du tar dina kopior, lämnar plats åt Sigge som också ska kopiera och går tillbaka till din plats. Inga problem. Smooth.

Efter ett par minuter inser du, fan, du har ju inget kaffe. Du tar din skitiga kaffemugg och spatserar mot kafferummet. Glad i hågen. Men så dyker han upp igen. Sigge Melin. Och det vill sig inte bättre än att ni båda ska hämta kaffe. ”Tja”, mumlar du, ler och nickar. ”Häjp”, eller något lika diffust, säger Sigge Melin och nickar tillbaka. Han hinner först till kaffemaskinen, så medan han fyller på sin mugg står du och lusläser en lapp där det står ”din morsa jobbar inte här”. Kaffemaskinen är långsam, du läser lappen 25-30 gånger. Du börjar känna dig besvärad, skrapar med foten, harklar dig – men så är Sigge Melins kopp äntligen fylld. Han tar den, nickar och går. Du andas ut inombords och börjar hälla upp ditt kaffe.

Tillbaka på din plats slår det dig: Jävlar. Du glömde ju originalpappret vid kopiatorn. Du studsar upp, hurtigt (du är ändå vid god vigör och stark, stark som satan) och går med bestämda steg mot kopiatorn.

I korridoren möter du Sigge Melin. Herregud.

Nu börjar det bli problematiskt. Du känner svettdroppar bildas i armhålorna. Det har inte ens gått en kvart sen er första kontakt. Du har sagt ”morrn” och ”tja”. Han har sagt ”häjp”. Nu då? Jo, denna gång, denna TREDJE gång på 15 minuter nickar ni bara helt snabbt mot varandra med skeva leenden. Du ger fan i kopiatorn för att inte behöva stanna och göra en obekväm situation ännu obekvämare. Du hastar därför in på närmaste toalett, låser dörren och spolar lite i handfatet medan du väntar att Sigge Melin ska försvinna.

Efter en stund smyger du tillbaka till din plats. Rätt snart inser du – för helvete – att du är pinknödig på riktigt! Du som just satt på dasset och låtsades. Men den här gången tänker du till. Du vet att det finns en toalett i en annan korridor, fjärran från din avdelning. Du styr kosan ditåt och gratulerar dig själv till din lysande idé. Din stackars dåre.

För utanför toaletten möter du den satans Sigge Melin, som också sökt sig avsides. Du får en blackout. ”Har du skitit?” säger du och svimmar av den sociala pressen. I fallet slår du upp ett jack i pannan mot Sigge Melins bältesspänne.

Det värsta är att jag inte kan ge dig något råd. Till och med vetenskapen står handfallen – ingen vet hur man ska göra efter hälsning nummer tre, inte på så kort tid. Fyran är ett socialt svart hål.

Tro mig. Ingen är förberedd på Den Fjärde Hälsningen.

(Publicerad den 24 februari 2006 i tidningen Nya Åland)

OM NI VILL LÄSA FLER TRYCK HÄR