Jag känner liksom inte "äntligen" eller "oj, va skönt" utan det känns mest bara vemodigt.
En liten droppe "oj, va skönt" finns det väl men vemodigheten och nervositeten över vad som kommer sen är mycket större.
Alla flyttar nu också - å de ser fram emot det, ser fram emot plugget - jag fattar inte.
Hm.
1 comment:
Kanske gäller att ta en riktig funderare på om plugga och Uppsala verkligen är vad fröken vill!?
Hoppas förresten megn är bättre idag och att rygg/axlar/nacke inte skriker alltför mycket efter gårdagens plågande.
Post a Comment