Vägen hem

Idag var jag och hämtade min lillasyster från dagis och jag måste bara berätta storyn. Femåringar är bara för härliga.

Jag GICK alltså och hämtade henne men tog med mig en kälke ifall hon inte skulle orka gå. Idag är inte kälk-väder (massa grus på vägen och väldigt slaskigt ute) men jag kämpade och slet för att hon skulle få åka *storasysterpoäng*. Sen när jag hade kämpat halvvägs hem tyckte jag att det gick tyngre och tyngre och så vänder jag mig om...
Där sitter min syster i ett fågelbo av gran och björkkvistar, snö och jag vet inte vad som hon hade hittat längs med vägen. Dessa kvistar hade dessutom hamnat lite under kälken vilket gjorde den ännu tyngre att dra. Men jag kunde inte göra annat än skratta :) för jag var ju likadan när jag var liten, så hon fick ta hem kvistarna. Jag hjälpte henne t.o.m. att bära och nu har vi pyntat snöhögarna på gården me dom och jag är helt slut men glad. Det är de små påhitten som spelar roll. Man ska värdesätta det lilla. Hon tyckte att pinnarna va jättefina och jag me :).

Imorgon bär det av till Uppsala igen och längre än så orkar jag inte tänka just nu.